Måndag

Ny vecka. Mammaveckan! Och påsk 🙂 
Jag överlevde föregående vecka genom att spendera helgen hos päronen, som sist. Med lilla Tyrisen ❤ 
Harald har det så kul med sin pappa & storebror. 
Tack igen för helgen mamma 💖 
 
Idag är Tyra 5 månader och har dagen till ära börjat ta sig framåt. Vad ska man kalla det, åla eller hasa sig 😊 Väldigt häftigt. Som jag sa häromdagen, Tyra spenderar 95% av din vakentid på magen. Harald spenderade 5% av sin bebistid på mage 😳 så han kröp ju aldrig. Minns att han ställde sig upp vid 10mån och gick sina första steg en eller två dagar efter sin ettårsdag. 
 
Usch men imorgon ska Tyra få sprutor igen. Det är ju dock aldrig så farligt som man tror. Bebben skriker i några sekunder och sen är det över 😌 så bra att dom alltid sätter sprutorna på samma gång, kan inte fatta att det fortfarande inte är standard överallt. 
 
Jaaoo.. 
Jo! Påskharen kom hit idag och gnuggade av sig på mina barn 😄😉
 
 
💛💙💛💙💛💙💛

Fredag

På alla hjärtans dag lade jag ut en bild på Instagram på mig & P, från våran förlovningsdag. Jag gick till affären och systembolaget och inhandlade mys. Jag försökte ju rädda upp och så.. När barnen lagts drack vi vin, åt ost & kex och spelade det enda spelet vi äger, haha. Framåt 22tiden kommer en fråga i spelet som får oss att komma in på våra problem och pratar sakligt om dom. Men så säger han något som får mig att reagera. Och jag ställer en fråga som svaret skulle innebära att vi gör slut. Helt sinnessjukt. Svaret gjorde att jag blev fysiskt dålig, satt framför toastolen i en halvtimme övertygad om att jag skulle spy. Fick till slut tömt magen åt andra hållet och kunde sedan gå & lägga mig. 
Sedan följde ju värsta helgen. Fredagen var bara total chock. Så chockad över att P bara gjorde slut. Sådär! Och på fucking allahjärtansdag. Eller. Han ville ta en paus. Jag har aldrig trott på pauser och kommer aldrig göra heller. Att säga "Jag vill ta en paus" är bara den feges väg ut. 
På lördagen sjönk det in och jag kunde inte sluta gråta. Fick till slut kasta in ungarna i bilen och åka till mamma. Sedan grät jag, varje dag i två veckor. 
 
Och jag gråter fortfarande in emellan. Den här mannen har ju jag förlovat mig med och skaffat barn med- för att jag ville leva ihop med honom. Det gör ont. 
Men vi har ju haft våra problem och det gör det hela lättare att släppa. Jag sitter ju här ensam med mina barn och har alltid tyckt att jag förtjänar mer! Det är bara en stor sorg att han inte ville vara den som jag vill ha. Typ, pappa och partner.. 
 
P är en jättebra pappa. När han är med sina barn. Centrerat problem för oss har varit att jag blev mamma i första hand. Jag kommer hädanefter (sen H kom) alltid vara mamma först. Allt annat kommer tvåa och tyvärr är det tvärtom för P. 
 
Ja nä och nu då så heter det att P har lämnat mig för att jag bara bråkar hela tiden. Gah. 
Jag är så redo för att starta ett nytt liv. 
 
Vet ni det känns nästan lika pirrigt att flytta tillbaka till Ua som det var att flytta hit. Jag vill vill vill vill haaaa en lgh NU. 
 
 

Onsdag

Gah. Vissa låtar har sån stor effekt. På nyårsafton kom en låt på radion, "Mida" har gjort en cover på Chers "Believe" och just den låten sitter så djupt i mig. Jag berättade för P om den då, helt ovetandes om att den nu påverkar mig på nytt. 
Hur som! Jag har ett starkt minne av, och det här kanske inte alls är samma för min mamma, men. Efter skilsmässan mellan mina föräldrar, och jag vet inte det kan vara veckor efter men även år, tidsuppfattning när man är runt 10år är ju sådär. Vi städade iaf i lägenheten vi bodde i, sånt där storstäd så allt var uppochner och mamma satte på sin nya cd-skiva - Cher. 
Och så kom den här låten, och mamma svängde sina lurviga och såg glad ut. 
Do you believe in life after love? 
Ah det var bara ett sådant moment. ♡ att hon var lycklig. 
 
Nu när jag hör den får jag sån power-feeling! 
Orkarnt'e hur bra texten passar in heller. 

No matter how hard I try
You keep pushing me aside
And I can't break through
There's no talking to you

It's so sad that you're leaving
It takes time to believe it
But after all is said and done
You're gonna be the lonely one

Do you believe in life after love?
I can feel something inside me say
I really don't think you're strong enough, no

What am I supposed to do?
Sit around and wait for you
Well I can't do that
There's no turning back

I need time to move on
I need love to feel strong
'Cause I got time to think it through
And maybe I'm too good for you

Do you believe in life after love?
 
 

Måndag

"Men hur mycket tortyr ska man behöva stå ut med?" Utbrast jag imorse när Tyra bara vilade 30min när jag ville ta igen natten. Från 02 sov jag ingenting. Döden. Tyra är dunderförkyld. Hur som! Hur mycket?! Frågade jag. Så dumt. När jag väl fick vila till slut vaknade jag - med halsont och huvudvärk. Hopp. 
Den övriga tortyren är denna vardag jag lever i. Fan vilket skämt att ha bråkat om att få dra hela lasset själv och sen måste jag ÄNDÅ dra hela lasset själv samtidigt som mitt hjärta är krossat. Tvi!
 
 
Positivt är ju att det är lättare att komma över ett pucko :) 
Mm. Om jag överlever morgondagen med två ungar, den ene starkt trotsig och svartsjuk, den andre förkyld och närhetskrävande, och jag själv förkyld med säker sömnbrist.. Jo om jag överlever, så ska jag bjuda mig själv på sushi (när P kommit hem så jag kan smita iväg). Jag har inte ätit sushi på en mindre evighet! 
 
Jao. Håll tummarna. 
 
 

Lördag

Fy vad härligt det är med sol 🌞 ska bli såå gott med vår! Denna veckan har varit min första ensamma vecka då P har sovit borta alla nätter, förutom natten till torsdag då han fick ta Tyra en sväng på förmiddagen när jag gick till min gynekolog. 
Det har gått bra, fortfarande inga mil ifrån vad jag är van vid. Tvärtom har det varit befriande och jag känner mig lättare för varje dag. 
Tyvärr då så passade ungarna på att bli förkylda igen och då sover ju ingen :/ men har fått vila på dagen :) 
Sämsta är när Harald vaknar just när jag natt-matar Tyra. Bah "kan du vänta lite?".. 
 
Jag har fått två hyr-erbjudande som jag har fått tacka nej till :( en kille ville hyra ut sin 3a i andrahand, men bara i ett halvår. Jag kan inte ha sådan osäkerhet med barnen. En annan hade ett hus på Kapelle att hyra ut, fifan det hade ju suttit fint :O men med kallhyra och allt därtill blev det för dyrt, dessutom var det ett tvåvåningshus men med bara ett sovrum + ett allrum som man kunde göra om till sovrum. Plus hade varit trädgård till barnen och katten. Men för dyrt som sagt! Jakten går vidare. Det lossnade en del lägenheter här i veckan så jag har sökt vad som känns som mängder.  Hoppas hoppas hoppas! 
 
Jag ser inte alls fram emot kommande vecka, Samuelvecka.. 
 
Imorgon skulle vi haft namnkalas för Tyra. Det gör ont i mig att det inte blev av, samtidigt som det inte innebär mer än ett firande. Hennes namn fick hon ju för längesen. Saknar lite utav sånt som man får i present haha men får önska sånt när hon fyller 1. 
Pga detta är vi alla lediga imorgon så jag tar Tyris till Ua en snabbis och P får spendera tid med Harryman. Han har frågat en del efter sin pappa men han är ju också van vid att det bara är vi så han lägger ingen jättestor vikt i det. "Pappa jobbar". 
 
Det har redan gått en månad sedan P gjorde slut. Värst i bearbetningen är att förstå hur han bara kunde tappa känslor som i ett knäpp med fingrarna. Det går liksom inte. Typiskt män, tror jag. 
Jag kan se mer och mer av det dåliga och tycka att det känns skönt att få slippa. Men ser absolut inte fram emot att vara själv och singel. Blä. 
Och så tycker jag synd om barnen. Jag är ju skilsmässobarn och har alltid sagt att det är bättre man går isär än lever olyckligt. Men att sitta här som mamma och veta att mina barn kommer inte ha, eller minnas det som vi haft hittills. Att fira högtider ihop eller bara den där vardagen. Börjar gråta av att bara skriva det :( 
 
Vad som skulle varit tack-korts bild ♡ 
Haralds 😍
 
 

Måndag

"2018 är inte riktigt ditt år va?"
Nä. Kan man ju lugnt säga! Men ändå är jag ovanligt positiv och känner att saker måste ske slumpmässigt. Om jag hade varit lycklig och bekymmersfri hade detta gått ganska obemärkt förbi. Men just idag känns det ganska likt att bli sparkad på när man ligger. 
Jag har ju haft cellförändringar om och om igen. Idag fick jag papper på att jag ska operera bort en bit av livmodertappen. Och jag känner bara, näääääääjj. Jag vill inte göra ännu en fiffi-OP 😒
Ingreppet i sig är väl inget och ja, mycket bättre alternativ än cancer. 
MEN. Kan jag få en paus nu tack? Kan jag snälla få lite medhåll, lite vind i mitt segel änna 😁 
En lägenhet, tack! 
 
 

Torsdag

Blä på denna dag. 
Men! Harald fick, vad jag hoppas är den sista jag köper, en ny napp idag med en robot på :) och vips! Så lärde han sig att säga Napp och inte Mapp. 
Tyra har gjort sitt första ordentliga skratt idag :D hon har skrattat länge men det har varit så gott som ljudlöst :P 
Roligt med break-through's.. 
 
Inget barn är det andra likt..
Harald har aldrig haft ont av att man torkar av honom, torkar näsa eller mun. När vi är ute och näsan rinner stannar han oftast upp, säger "snorig" och "torka näsan". Väldigt nice och jag har väl trott att det är pga mig och mitt beteende, vilket ibland är negativt då han inte fixar söl och kladd så bra.. (oops /pedanten) 
Men Tyra. Jösses! Hon blir helt hysterisk när man ska torka näsan det snabbaste man kan. Och att hon visar det redan är en sån där grej som får mig att inse att det är så mycket gen-baserat och även om dom är lika på utsidan kanske dom blir totalt olika på insidan. 
Spännande! 
 
Tyra är redan mycket snabbare i utvecklingen än vad Harald var men där vet jag att jag hämmade honom liiite. Ska bli intressant och se om Tyra blir lika blyg och mammig. Tror dock att hon kommer automatiskt bli mer utåt då hon har Harald. Harald var ju ensam.. Med mig :) 
Och i Uddevalla kan vi bonda mer med alla våra barn-vänner ♡☆♡☆♡
 
 

Onsdag

Vissa dagar får jag total panik här. Andra går förvånansvärt bra.. Jag tror det här blir bra. Hur sorgligt det än är. Jag längtar så extremt till Uddevalla. Igår fick jag en såndär (o)lustig känsla av att jag har lurat Petter på två underbara barn och nu tackar jag för det, tar med dom & flyttar hem ;) haha 
Hur ledsen jag än är över att jag & P inte kommer leva ihop så är jag såå glad för att få uppfostra mina barn där jag är van. Att få ta dom till badhuset, Emaus, muséet och allt vad som nu finns :) 
 
Det kommer bli tufft också. Som vi sa igår, jag kommer få vara den tråkiga hårda föräldern medan P får vara den roliga som man typ åker på semester till. 
 
Just Nu är vi väldigt överens om hur framtiden ska se ut. Hoppas det håller sig så! 
 
Och jag letar ihjäl mig efter en lgh.. Måtte något bli ledigt snart. Tänk om vi måste bo såhär i 6månader till liksom. Jag Dör. Det är inte helt knasigt scenario. Säg att det tar tid för mig att få kontrakt och sedan kanske de som bor i den lägenheten ska bo kvar under uppsägningstiden. Hua! 
 
Det första min biltokiga far gjorde när han fick höra, var att köpa mig en bil :) oerhört guldvärt att inte förlora den friheten. Jag kommer få köra Saab för första gången i mitt liv :D blir nog kanon! 
 
Nej men för att sammanfatta så går mina dagar uppochner, jag är ju en planerare så det ger ju stor njutning att kunna tänka på allt som ska fixas & trixas. Sedan är jag fortfarande väldigt ledsen över allt. Det är HÅRT att älska någon som inte älskar en tillbaka. 
 
 
❤❤❤❤❤❤❤❤❤❤❤
 
 

Fredag

Det gäller att inte tänka på allt det sorgliga, så går det ganska bra. Det är ju tur på sätt och vis att jag redan från start har tagit det största lasset så skillnaden nu är inte så stor. Men jag får ju stunder in emellan då jag bara önskar att allt detta var en extremt lång mardröm. Men så kan jag även känna tacksamhet i det längre loppet.. Alltså tack för att han tog detta steget, så att jag i slutändan kan hitta någon som är värd mig. Samtidigt så är jag livrädd för att få leva ensam för evigt. Måste vara standard-rädsla när ett förhållande tar slut..? 
Men så var jag ju singel i typ 4år före jag träffade P. 
 
Han fortsätter iaf på samma spår som han alltid gjort. Vill leva sitt liv och komma & gå i mitt. Fast nu ger han verkligen ingenting. 
Jag får upp sånna minnen som jag inte kan fatta att jag har accepterat. 
Som när jag hade jobbhelg och P skulle ta hand om Harald. Vem annars liksom.. Och natten till söndagen var han ute och drack öl till klockan 5 på morgonen. Det var bara för mig att sjukanmäla mig, inte fan kunde jag lämna honom till att ta hand om Harald i det tillståndet. 
En "överreaktion" från min sida, hette det. 
 
Det är den röda tråden i våra bråk. Karln  f a t t a r  i n t e  hur man är en ansvarsfull förälder. Och då "bråkar" jag. Och därför har han gjort slut. För att jag bråkade sönder oss. Så jävla pissigt att lägga det på mig. 
 
Vi har alltid sagt att vi hade det så bra före barnen, och guu vad vi längtade tills barnen blir lite äldre så att vi kan bli Vi igen. Jösses. Tänk om han kunde vara med Oss nu istället. 
 
Jag satt och grät & grät och hulkade fram: 
Det är precis som med Sandra. 
"Men sluta, jag kommer inte sluta existera" svarade han innan jag hunnit få fram min poäng. 
Nej. Det är precis som med Sandra - Jag hoppas, med hela mitt hjärta, att det här är vad du vill. Att du blir lycklig av detta. 
Att skapa så stor förödelse är liksom inget man kan sudda bort sedan. 
Så jag hoppas att det är värt det. 
 
Jag klarar mig! Jag sörjer, jag går igenom alla känslor så gott jag kan och jag lever vidare. Man kan inte tvinga andra att älska en. Men man kan älska sig själv ♡ 
 
 

RSS 2.0